Vägen till LHF: Linus Nässén

Han stod med skridskor på isen när han var tre år gammal och har nu 14 år senare fått göra SHL-debut. Det här är vägen till Luleå Hockey för Linus Nässén.

- Första gången jag stod på is var nog då jag var tre år. Det var min pappa som drog ut mig, han har ju en hockeykarriär bakom sig där han bland annat har spelat i AIK. Jag började sen skridskoskolan i Norrtälje då jag var sex år gammal. Sen när vi började spela på riktigt året efter var min pappa Peter och min bästa kompis pappa Jörgen tränare för laget. Pappa var en skridskostark spelare så själva skridskoåkningen blev vår grund som vi tränade mycket på.

Började pendla till Stockholm.

- Jag spelade i Norrtälje till slutet av femman och sen började jag och en kompis från laget att pendla till Stockholm för att spela med SDE Hockey. Där hade jag en jättebra tränare, Per Norman som är pappa till John Norman som nu spelar i Skellefteå. Första året jag spelade där gick det bra, jag fick mycket förtroende från Per. Det var bra att vi var två från Norrtälje som flera gånger pendlade de sju milen från Norrtälje till Stockholm, våra föräldrar turades om att köra oss till träningarna. Jag och kompisen från Norrtälje spelade tillsammans i SDE under två år men han bytte sen till rivallaget Täby som bara var en mil ifrån. Det hade gått bra för mig och jag hade utvecklats bra i klubben så jag valde att stanna kvar i SDE. Det blev såklart lite tuffare för mina föräldrar då vi fick köra själva till träningarna. Mina föräldrar har alltid stöttat mig och kört mig till träningar vilket jag är väldigt tacksam för, pappa har funnits där rent hockeymässigt och mamma kanske mer med den mentala biten.

Uppflyttad till J18.

- Under mitt sista år med U16 blev jag uppflyttad till J18-laget där jag fick spela med de som var ett och två år äldre än mig själv. Under det året pendlade jag mest själv, det blev mycket buss fram och tillbaka. Vi hade tillgång till mycket istid på kvällarna och de gånger det blev sent ställde mina föräldrar upp och hämtade mig. Det gick bra för mig även med J18-laget där vi hade Joakim Ahlgren som tränare, jag fick förtroende och utvecklades bra tack vare honom. Jag tyckte det gick okey att klara av skolan men det var rätt tufft eftersom man pendlade mycket. Jag klev upp 07:00 för att åka till skolan och kom hem 23:30 på kvällen efter träningarna då jag inte hann hem mellan skolan och hockeyn, så det blev väldigt långa dagar.

Vann stor turnering och blev uttagen till allstarfemma.

- Mitt absolut bästa minne från mina år i SDE var då vi vann turneringen Resport Trophy. Jag tror det var hela 52 lag som deltog och vi vann finalen mot Linköping med 10-1. Och för mig gick det så bra att jag var en av två backar som blev uttagen till turneringens allstarfemma, trots att det fanns över 300 backar att välja mellan så det var väldigt stort. Jag vet faktiskt inte riktigt varför jag blev back i första taget. Pappa var center men jag började som back på hockeyskolan och tyckte det var roligast, sen blev det bara så.

Idolerna.

-När jag var mindre var min idol Niclas Lidström men ju mer tiden gick så blev Duncan Keith min största förebild. Jag tyckte och tycker än idag att Duncan är en otroligt skicklig back som är bra både defensivt och offensivt, det var ju Niclas Lidström också men då Chicago blev favoritlaget i NHL blev också Duncan min största förebild.

Tungt i TV-Pucken.

- Jag fick spela TV-Pucken för Stockholm Nord, vi hade ett riktigt bra lag och kände att vi hade kunnat gå hela vägen. I förturneringen av TV-Pucken vann vi flera matcher men tyvärr blev det en flopp för oss i TV-Pucken, jag vet egentligen inte vad som hände. Det fungerade inte helt enkelt.

Första uttagningen till landslaget.

- Jag blev uttagen till ett elitläger tillsammans med 34 andra spelare vilket såklart kändes otroligt stort. När sen lägret var över samlade tränarna alla spelare och ropade högt upp vilka 22 spelare som skulle bli uttagna till U16-landslaget i tre matcher mot Finland. Jag minns att jag satt och skakade i väntan om mitt namn skulle ropas upp, när väl mitt namn ropades upp blev jag överlycklig och ville bara att han skulle sluta prata så jag kunde springa ut till mamma och pappa för att berätta. Alla föräldrar var utanför och jag kan gissa att de var än mer nervösa än oss spelare. Sen har jag fått fortsätta spela mycket i landslaget och haft en bra resa där vilket är jättekul.

Flytten till Luleå.

- Luleå visade intresse för mig innan jag riktigt hade börjat tänka på var jag skulle gå hockeygymnasiet. Det var flera andra lag som var intresserade men jag åkte upp till Luleå och kollade läget. Jag kände då jag besökte Luleå att de hade alla verktyg som krävdes för att bli en bra hockeyspelare. Det såg även ut att vara ett bra ställe att bo på. Jag hade bra snack med samtliga här så valet att flytta till Luleå var inte så svårt. Med facit i hand så gjorde jag rätt val, jag trivs jättebra i både föreningen och staden.

SHL-debuten.

- Förra säsongen spelade jag fem matcher med J20 och inför denna säsong ville jag bara försöka ta en plats i J20-laget och göra så gott jag kunde där och sen får man se liksom, kanske få nån träning med A-laget. Sen kom det som en chock när jag fick börja träna med A-laget efter en landslagsturnering och sen också spela matcher vilket är otroligt roligt. Nu har jag tio matcher i SHL, även om jag inte har speltid i alla matcher så lär man sig otroligt mycket runt omkring. Allt är så otroligt proffsigt på den nivån.