Vägen till LHF: Bill Sweatt

- Det var som 5-åring jag började spela hockey – precis som min storebror Lee - på en rink nära vårt hus i Lombard, Illinois där jag är född.

- Ett av de första minnena är från när jag precis hade börjat åka skridskor och jag var på isen tillsammans med några 16-åringar som tränade skridskoåkning. Så efter ca fem minuter då jag insåg att jag var sämst på isen åkte jag grinandes av isen till min mamma och förklarade att jag aldrig mer skulle spela hockey – vilket inte riktigt höll sig allt för länge.

- Den enda andra sport som jag spelade organiserat när jag växte upp var Roller Hockey som jag spelat sedan jag var åtta år gammal. Det var ett bra sätt för mig och min äldre bror att träna på hockeyn under sommarmånaderna när det inte fanns någon is.

- Utanför ordinarie träningar så körde vi så mycket hockey vi bara kunde. När jag var 6-7 år flyttade vi till ett hus med en oinredd källare där vi kunde träna teknik och skott. Så varje dag som det inte var träning så körde vi några timmar på inlines där nere.

- Jag har alltid varit ytterforward. Förutom en kort tid när en av mina tränare tyckte att jag skulle kunna vara back och bli en ny Bobby Orr J … men det var inte min grej och jag ogillade verkligen att spela back.

- När jag var runt nio år började jag förstå att jag var ganska duktig på hockey. Jag gjorde alltid flest poäng i lagen jag spelade med och kom alltid med i de bästa lagen som fanns i området (det är inte samma system som kring ungdomsverksamheten i Sverige). Och som med allt annat när man inser att man är duktig så blir det så mycket lättare att jobba hårt för att bli ännu bättre. Och det gör nog att man har än roligare när man utövar det man gillar att hålla på med.

Bill Sweatt är en av de snabbaste spelarna i SHL – här är förklaringen

- Redan tidigt visade vår pappa oss en slags benböj – dips som han kallade dem – vilket i princip var snabba, lite avkortade benböj som vi körde många av med låg belastning. Dessutom när jag var liten så höll jag på en del med konståkning och lärde mig mycket där – vilket min mamma är övertygad om är den största anledningen till att jag blivit så snabb.

Och vald till bäste forward i U18-VM blev han

- Det var en grym ära att få spela juniorlandskamper för USA. Vi vann U18-VM som då spelades i Sverige och det är en av de största och bästa erfarenheterna i mitt liv. Vi hade flera grymma spelare som Patrick Kane och Erik Johnson. Och att göra fler poäng i en turnering än Kane är det inte många som kan skryta med.

- Efter det spelade jag även två JVM vilket också var bra erfarenheter, men förståeligt inte lika bra då vi inte lyckas vinna någon av de två turneringarna.

- Mina föräldrar hade tidigt förklarat för mig och min bror att en god utbildning är minst lika viktigt som att satsa på hockeyn – så det gjorde att jag valde collegevägen för min vidare utveckling. Det är en jättebra möjlighet att få spela bra hockey och samtidigt få en bra utbildning. Jag läste och tog examen i  matematisk ekonomi.

- Det var under tiden i college som jag började ana att det kanske skulle vara möjligt att livnära sig på hockeyn. Jag var en av de främsta spelarna i laget och blev även draftad av Chicago Blackhawks.

- Det var en grym erfarenhet att först få vara med på NHL Combine och draften. Jag åkte på flera av Chicagos sommarcamper. Men blev bortbytt till Toronto i Kris Versteeg-traden och kort därefter blev jag free agent och skrev på för Vancouvers organisation.

NHL-debut i Montreal

- Det var grymt spännande inför NHL-debuten. Jag var så nervös och ville inte göra något misstag så jag spelade så enkelt jag bara kunde. Matchen var mot Montreal Canadiens i Montreal – så arenan var fullsatt redan vid uppvärmningen. Jag minns när jag åkte runt på värmningen att tänkte att det här verkligen är något helt annat än AHL..

- Efter den säsongen kände jag att jag inte hade någon framtid i Vancouvers organisation. Och då brorsan redan spelade i Europa (TPS, Riga och Salzburg) och bara hade bra saker att säga så var det ett ganska enkelt beslut att ta. Att hellre ta chansen i Europa än att fastna i AHL och samtidigt få resa lite och lära mig mera om andra kulturer. Plus att jag tänkte  att de större rinkarna skulle funka bättre för min spelstil.

- Övergången till SHL var intressant – speciellt de 15-20 första matcherna – när jag insåg att man verkligen inte dumpar och jagar pucken på samma sätt som i Nordamerika, vilket verkligen var något man hade fått lära sig i AHL. Och det tycker jag mycket bättre om, att vårda pucken, vilket jag tagit till mig ordentligt under de två senaste säsongerna.

- I diskussionerna med Luleå Hockeys sportsliga ledning stod det ganska tidigt klart att man går för  att vinna guld och att man skulle sätta samman ett lag för detta. Och jag har inte haft chansen att spela för en verklig utmanare tidigare så jag kände att det här var en verklig chans för mig att vinna något som senior.

- Det känns dessutom bra att jag kommer till ett lag där jag känner några av spelarna sedan tidigare. Jag känner både Harju och Granström rätt så bra så jag tror att det kommer gå lättare att komma till rätta på ett nytt ställe då och jag ser verkligen fram emot att få träffa dom igen.

- Under den här försäsongen har det varit samma upplägg som tidigare. Mycket fysträning och skridskoåkning. Efter fem säsonger som professionell hockeyspelare har jag nu kommit till den punkten när jag vet vad som behöver göras för att jag skall vara förberedd för den kommande säsongen. Dessutom försöker jag hitta några kortare semestrar för att samla mental energi.

-Det känns som att vi kommer få ihop ett grymt lag till nästa säsong. Det känns spännande att få träffa alla och se hur vi alla skall komma samman för att nå dit vi alla vill – att ta SM-guld!