Vägen till LHF: Melinda Olsson

- Jag har spelat hockey så länge jag kan minnas. Allt började i Överkalix där jag hade en morbror som spelade hockey, så det var väl mycket därför som jag började spela. Sedan var man på hallen varje dag efter skolan från och med det.

- Förutom hockey spelade jag även fotboll – men det tyckte jag aldrig var lika kul som hockeyn – så det var mer något att ha och göra på somrarna.

- En av mina stora förebilder var landslagsspelaren Anna Wikman som bland annat spelat OS för Sverige. Så henne såg man verkligen upp till när man var yngre.

- Annars som en av få tjejer som spelade hockey så spelade jag med killar fram till och med att jag gick i nian. Mest spelade jag i ett lag som bestod av 91:or och 92:or (Melinda är född 1992). Bland annat med Herman Wallenberg som spelat med både J18 och J20 i Luleå Hockey.

- Att spela med killarna är nog bland det roligaste jag gjort. Så det saknar man ibland. Det var lite tuffare och med tacklingar – vilket vi gärna skulle kunna ha inom damhockeyn med.

- När jag gick i åttan/nian så startades det upp ett damlag. Så jag och de andra tjejerna, bland annat min kusin Emelie Jönsson som ju också spelar här i Luleå Hockey, spelade då både med damlaget och med killarna. Vi vann division-2 varje år vi spelade där. Men sedan lades det ner eftersom vi bara var nio spelare.

Pendlade Överkalix - Piteå fyra gånger i veckan

- Dessutom under nian så spelade jag även med Munksunds A-lag i Piteå – det blev en hel del pendlande där emellan som pappa skjutsade till fyra gånger i veckan. Det var tufft och gjorde väl att skolan blev lite lidande tyvärr.

- Därefter flyttade jag till Övik för att gå hockeygymnasiet i tre år, där spelade jag bland annat med mina nuvarande lagkamrater Johanna Fällman och Emma Nordin. När man tittar tillbaka så är det nog bland det roligaste som jag har varit med om.

- Vi gjorde allt tillsammans på hockeygymet. Det var som en stor familj hela vägen under alla tre åren. Och alla personer som man hängde med där är man fortfarande tight med än idag. Så det går inte beskriva med ord hur roligt det kommer bli att spela med dom här spelarna igen.

- Det var väl kring nian som jag förstod att jag var ganska bra på hockey när jag fick komma med i juniorlandslaget – blev assisterande kapten – och fick göra några junior-VM. Då kände man att det här skulle kunna vara början på något stort inom hockeyn. Även om det skulle vara en lång väg dit och mycket konkurrens.

Första lägret med damlandslaget som 15-åring

- Och det var där i nian som Jag var på mitt första landslagsläger  med Peter Elander. Det var ruskigt pirrigt att sitta där med de stora namnen som t.ex. Erika Holst, Daniella Rundqvist och Maria Rooth. Det var nästan att man kände sig för liten och undrade vad man gjorde där. Men det var jättekul och jag började satsa mer och mer efter det.

- Efter hockeygymnasiet flyttade jag hem till Norrbotten igen för att spela med Munksund och inför den förra säsongen spelade jag för Linköping. Och där nere känner jag att jag har utvecklats jättemycket både på och utanför isen.

- Vi spelade hela Riksserien utan att förlora en match – så det var verkligen konkurrens på träningarna – och den första  matchen vi förlorade för säsongen var i europacupen mot ett ryskt lag i en match som vi lika gärna hade kunnat vinna.

- Efter den matchen bestämde vi oss inom laget att vi inte skulle förlora en enda match till den här säsongen. Så vi kom in i en bra bubbla inför slutspelet. Och i den första matchen mot Leksand … då förlorade vi. Men det gav oss bara mer energi – så vi kom hem och vann nästa match med 5-1 eller något sådant och visade var skåpet skulle stå.

- Efter det var det inget snack mot AIK i SM-finalen där vi vann de båda matcherna med 2-0 och 5-0. Det var härligt och en resa som kommer bli svårslagen, speciellt med tanke på att vi var obesegrade genom hela Riksserien. Det var en väldigt givande säsong där det känns som att jag tagit nästa kliv i min utveckling och som jag tror och hoppas att jag kan ta med mig till Luleå Hockey i vinter.

- Viktigast är att man tror på det man gör. Allting går och inget är omöjligt. Vi hade dippar under säsongen, vi låg under i matcher med 3-0 men vi trodde alltid på det vi gjorde tillsammans. Det gäller att kunna titta uppåt i sådana lägen istället för nedåt. Att se det som en utmaning istället för ett problem.

I vinter blir det entré genom björngapet

- Luleå Hockeys satsning kändes enormt stor och rolig. Eftersom jag är häruppifrån så fanns det som ingen tvekan om att få komma hem och spela med en björn på bröstet. Dessutom har jag min familj och många vänner här plus att jag kan jobba hos min mamma på Lindgrens mode.

- Att dessutom Glader var tillbaka inom damverksamheten var en stor del att jag kom hem till Norrbotten igen. Jag har haft honom som tränare tidigare och han har varit en av de bästa tränarna jag har haft.

- Det känns så himla kul att få spela med en massa spelare som jag spelat med tidigare och som jag nu kommer få spela med igen. Det hade betytt så himla mycket för oss att få vinna ett guld tillsammans här uppe i Norrbotten och vi kommer göra allt för att lyckas med det!