Vägen till LHF: Isac Lundeström
Publicerad: 2016-02-25

Från ishallen i Malmberget till SHL-debut som 16-åring. Det här är vägen till Luleå Hockey för Isac Lundeström.

- Jag var bara tre år när jag spelade min första hockeymatch med Malmberget. Min bror är nämligen tre år äldre än mig så jag följde med honom på första träningen och på den vägen är det. Jag spelade i Malmberget ända fram till att jag hade gått ut åttan, oftast med de som var några år äldre än mig. Sista året med Malmberget spelade jag även en hel del med Luleå Hockey. Det blev såklart väldigt mycket pendlande då, det var rätt jobbigt. Men som tur var hade jag föräldrar som alltid ställde upp och skjutsade samt att Luleå Hockey hjälpte till så mycket de kunde, så det underlättade en hel del. Min pappa är ju väldigt hockeyintresserad och kan rätt mycket. Även min mamma har ett stort intresse för sporten och kan dessutom mycket hockey även hon, jag tror hon kan mer än mig faktiskt. Mitt starkaste minne från tiden i Malmberget är nog under det sista året där, då vi mötte Luleå Hockey. Vi förlorade med 10-5 men jag gjorde alla våra fem mål. Jag började faktiskt som back och spelade det rätt länge. Men jag var inte speciellt bra på det då jag mest var uppe i anfallet. Jag testade sen att spela forward och kände då att det mer var min grej, så jag höll fast vid det.

Spelade TV-Pucken två gånger.

- Det var många läger innan de tog ut TV-Puck-laget och jag minns att jag var jättenervös varje gång om man skulle gå vidare till nästa steg. Men jag kom med redan med de som var ett år äldre och fick spela TV-Pucken med Norrbotten vilket var otroligt kul. Vi åkte tyvärr ut i gruppspelet där vi förlorade en jämn avgörande match mot Västerbotten som sen vann hela turneringen. Året efter gjorde vi en bra turnering, vi spelade kvartsfinal mot Dalarna och jag tyckte att vi var det bättre laget. Men vi släppte in två mål i vårt powerplay som gjorde att vi förlorade matchen. Det var väldigt surt, det kändes verkligen som att vi hade något bra på gång och att vi hade kunnat gå hela vägen.

Flyttade till Luleå med pappa.

- Då jag började nian flyttade jag till Luleå, jag var då U16-spelare men jag tog plats i J18-laget. Pappa flyttade med mig och det kändes väldigt tryggt då han kunde stötta och hjälpa till med mat, skjuts och så vidare. Jag kände ju många eftersom jag redan hade spelat en hel del med laget året innan, jag fick också nya vänner och blev omhändetagen på ett bra sätt. Det blev en rejäl omställning på träningen då jag började spela i Luleå, det blev mer hockey och betydligt mer fys. Det var såklart jobbigt men jag tyckte jag hanterade det bra. Första året med J18 tyckte jag att det gick riktigt bra för mig. Inför denna säsong var tanken att jag skulle fortsätta med J18-laget men jag tog plats i J20-laget och då fick mitt självförtroende en rejäl skjuts uppåt. Jag tycker det har gått bra för mig även under denna säsong med J20.

Uttagen i landslaget.

- Efter TV-Pucken kom jag även med i U16-landslaget, jag var med på några elitläger först och efter det sista lägret tog de ut ett landslag. Truppen kom sen ut på förbundets hemsida där mitt namn var med så det var otroligt kul men även en stor lättnad, man hade ju varit nervös och tänkt mycket på det. Mitt första år med landslaget gick riktigt bra och jag fick mycket förtroende och gjorde många poäng. Även denna säsong med U17-landslaget har det gått riktigt bra, jag har även fått göra en turnering med U18-landslaget och även där tyckte jag att det gick bra. Det känns som man blir bättre och bättre för varje match. Nu är målet att försöka ta en plats i U18-VM som spelas i vår.

SHL-debut som 16-åring.

- Jag skulle egentligen bara träna med A-laget på morgonen men efter träningen sa tränarna att de villa ha med mig till bortamatchen mot Frölunda. Jag blev såklart otroligt glad, ringde till mamma och pappa och berättade att jag skulle till Göteborg. Det var riktigt häftigt att få göra SHL-debut inför cirka tiotusen åskådare i Scandinavium. Jag var lite nervös och spänd före matchen men det släppte efter första bytet. Jag tycker att det har gått bra de chanser jag fått hittills i SHL. Men det gäller att fortsätta jobba stenhårt varje dag och aldrig slappna av om man ska få fler chanser. Jag trivs jättebra både i föreningen och i staden. Mina mål och drömmar de närmsta åren är att fortsätta spela med landslaget och att ta en plats i A-laget. Drömmen i framtiden är såklart att få spela i NHL.

 

LHF Kommunikation Andreas Joanson